En vår och sommar utan segling

(Marie)                        Matsboda 200904

Covid-19 har förändrat vår tillvaro på flera sätt. Vi har tur som bor så underbart och avskilt vilket har bidragit till att vi har det bra och inte blivit sjuka. Under våren har Anders gjort färdigt sista väggen på torpet, målat och röjt i skogen. Jag själv gick snabbt tillbaka till arbete Jag arbetar 3 dagar i veckan vilket känns fantastiskt bra. Vi umgicks med tanken att hyra en segelbåt alternativt en husbil för seglatser och utflykter här i Sverige. Vi ansåg dock att det kostade mer än vi var villiga att betala. Så vad gjorde vi istället? Vi köpte oss ett litet tält och luftmadrasser och reste med bil norrut. Vi for direkt efter att ha firat en traditionsenlig midsommar hos vänner (på coronasäkert sätt). Vädret var fantastiskt och varmt. Efter en snabb visit hos dotter Alexandra for vi vidare nottur och reste Vildmarksvägen (Strömsund- Gäddede, Jormvattnet, Stekenjokk, Fatmumakke, Jokkmokk). Så vackert att man fick nypa sig i armen. Sverige är fantastiskt! Vi mötte våren. Tussiloag och vitsippor blommade och bäckarna porlade, snösmältningen var i full gång. De hade nyligen plogat vägen i Stekenjokk för att göra vägen framkomlig. Älvarna och forsarna brusade och hade mycket vatten. Fatmomakke ett gammalt sameviste, ett för mig okänt kulturminne där samer samlats vår och höst för gudstjänst, bröllop, dop, begravningar samt rättsliga förrättningar. Hudratals kåtor står där än idag och en del fortfarande används. Anders föräldrar har tillbringat många somrar här och talat varmt om platsen vilket var ett skäl till att vi for hit. Vi for sedan vidare norrut mot Abisko. Där hade ingen av oss varit förut. Vi vandrade och njöt av den fantastiska naturen. JJa, vi tog många foton på Lapporten. Vi for vidare till Piteå och hälsade på släktingar till Ander och sedan "gjorde" vi Höga Kusten innan vi vände hem igen. Vi behövde aldrig använda oss av vårt lilla tält. Vi hittade alltid en stuga att bo i. Vi gissar att vi var tidigt ute för vi såg inte mycket andra turister. Det var lätt att hålla avstånd. 

Vi får varje vecka rapporter från marinan, Shelter Bay i Panamna som visar bilder och meddelar att vår Cavatina har det bra. Nu har de satt på så kallad shrink wrap. Presenningarna vi tidigare använd höll inte någon längre tid så det var nödvändigt att hitta en annan lösning. Andrew Bishop ringde oss förra veckan och meddelade att world ARC kommer att genomföras i begränsad omfattning 21/22. De kan endast garantera deltagande fram till Franska Polynesien. Vi har fått information från vänner i Panamaatt flygplatsen skall öppna 12/10 men vid ankomst skulle 14 dagars karantän gälla. Hur situationen vad gäller Covid-19 verkligen ser ut i Panama och hur det kommer att utveckla sig där och i Stilla havet framöver är det mycket svårt att förutspå. Vi har flera olika alternativ på lut men vi bedömmer det osannolikt att vi fortsätter ut i Stilla havet nästa år. Ett alternativ är att segla tillbaka till Karibien och lägga upp Cavatina där och invänta nästkommande år och ta beslut då om vidare seglatser. Ett annat är att segla hemåt. Det går ju faktiskt att ligga kvar i Panama ytterligare ett år också. Vi får se hur det blir.

Vårt ”vildmarkstält”

Jormvattnet

Resa utmed Vildmarksvägen

Abisko till Höga Kusten

Och hur har vi det nu?

(Marie)                                  Matsboda 200511

Den 20/3 tog vi ett snabbt beslut att hitta flygbiljetter hem till Sverige. Anledningen var allt fler begränsningar i vår möjlighet att röra oss i marinan kom slag i slag. När man annonserade att inga mekaniker eller andra arbetare längre skulle tillåtas in på marinan för att utföra arbete förstod vi att arbetet som återstod att göra på Cavatina inte skulle bli gjort på länge. Dessutom beslutade Panama att flygplatsen skulle stängas natten den 22/3. Då fick vi bråttom. Vi hittade biljetter till näst sista flyget på söndagsförmiddagen den 22/3. Men kunde vi lita på att det inte skulle ställas in? Många andra i marinan som försökt flyga hem och köpt biljetter hade återkommit då flygen ställts in. Vi hade kontakt med svenska konsulatet som kunde meddela oss på lördagseftermiddagen att vårt flyg skulle avgå som beräknat. De sista dagarna i Shelter Bay blev hektiska. Båten skulle tvättas med ättika, kläder och textilier skulle vacumpackas. Vi fick hyra en avfuktare av marinan.  Segel skulle tas ned, tampar tvättas, jolle läggas upp på däck och så skulle vi täcka båten. Cavatina var tämligen väl bunkrad för tänkt seglats över Stilla havet. Mycket kunde packas in och kommer att klara av att förvaras men resten fick våra vänner i marinan ta hand om. Med hjälp av våra vänner Austin och Hellen  kunde vi lämna Cavatina och känna oss trygga med att hon nog kommer att ligga bra där vid bryggan. Vi får nu rapporter fråm Austin och Hellen varje vecka så än så länge tycks allt vara bra. Det har varit förbud på att sälja alkohol i Panama så Austin har nu kunnat glädja sig åt den välbunkrade Cavatina.

Resan hem från Panama var lång med många byten, men vi kom hem. Vi flög via Miami, Toronto, London och till sist Skavsta. På  flygplanen från Miama och sedan från Toronta var det sparsamt med passagerare i de stora planen vilket medförde att vi kunde breda ut oss och vila och vi var inte heller så oroliga för att smittas av Covid-19. När vi landade på Heathrow var det nästan öde. En spöklik,  overklig och ödesmättad känsla att gå på en flygplats som tidigare sjudit av liv och rörelse. Överallt fanns skyltar om att hålla avstånd, automater med handsprit och folk vi mötte bar munskydd. På Heathrow blev vi mötta av Janet Gill som seglade med oss från St Lucia till Panama. Hon ville inte att vi skulle använda allmänna kommunikationsmedel utan skjutsade oss till Stanstead. Alla restauranger var stängda så hon bjöd oss också på lunch. Så generöst och vi är verkligeh tacksamma. När vi landade på Skavsta berättade flygkaptenen i högtalaren, att detta var sista flyget för Ryanair till Skavsta. Ja, nog var vi glada över att vara hemma. På flygplatsen möttes vi av Anders bror Lars med fru Lena. De hade kört dit vår bil så att vi kunde köra hem till vårt torp Matsboda. I torpet hade Anders syster Anna-Lena med sin man Christer sett till att handla hem mat till oss. Ja, för nu var det 14 dagars självvald karantän som gällde. Märkligt var att från att vi landade i Sverige var det inga utrop i högtalare, om att hålla avstånd, tvätta händer eller andra uppmaningar till oss om att vara försiktiga. Det tyckte vi också var märkligt. Ja, allt eftersom har ju även livet här i Sverige präglats av uppmaningar om försiktighet även om man inte tagit till lika tuffa åtgärder som många andra länder.

Själva har vi hållt oss friska och försöker vara försiktiga. Vi, som alla andra tycker att det är trist att inte kunna vara med nära och kära, krama om dom och umgås,men det måste vara så nu.Vi vill att alla ska fortsätta att hålla sig friska och då får vi kramas när detta är över. Jag (Marie) arbetar nu 3 dagar i veckan. Det känns bra att kunna vara till hjälp. Visst kan jag känna viss oro för att själv bli smittad men jag är oerhört försiktig och skyddar mig efter konstens alla regler. I övrigt är vi fullt sysselsatta. Anders har arbetat med att röja i skogen, tilläggsisolerat sista väggen på torpet och satt in ny välisolerade fönster. Vi har också planterat potatis och jordgubbar och sått diverse grönsaker. 

Hur blir det nu med Cavatina och fortsatta seglingsdrömmar? Vi har förstås inget svar på det idag. Vi vet ju inte när vi kan  komma tillbaka till Panama nästa gång. Visst känns det oroligt att ha en båt på andra sidan jordklotet och inte kunna komma till den men hon ligger i en trygg och bra marina utanför orkanområde. Vi hoppas att vi ska kunna segla med world ARC nästa år istället och att det då ska vara möjligt att fullfölja vår dröm om att segla i Stilla havet. Skulle det inte vara möjligt finns det många andra fantastiska seglingsområden som i så fall får bli vår nya dröm. Som seglare är man van vid att planer kan behöva ändras.

Corona ändrar planer

Panama 16/3-2020

(Marie)

Äntligen så fick vi ordning på vår motor. Den 12/3 fick mekanikern ihop alla delar och motorn lät så fint. Tyvärr fick ett mitt mindre problem med bakslaget som var tvungen att åtgärdas. Suck, det måste jävlas lite grand in i det längsta. Transit genom kanalen bokad fredag 13/3. Jag hade varit i Colon och provianterat. Vi hade fixat 3 trevliga canadensiska herrar som linehandlers. Ja, vi var verkligen taggade och redo. Då..... stänger marinan och kanalen för genomfart för fritidsbåtar pga Corona viruset😷. I hela världen stängs nu gränser och människor sitter i karantän för att minska risken för smittspridning. Panama är inget undantag. Kanalen står för ca 40% av landets BNP så de är extra noga med alla regler som kan påverka dess verksamhet.   Detta blev droppen när vi insåg att vi  skulle få problem med att kunna segla till Galapagos (som stängt sina gränser) och andra öar i stilla havet. Vi har nu beslutat att hoppa av World ARC och istället lägga upp Cavatina här i Shelter Bay. Vi hoppas det är möjligt att flyga hem i en nära framtid men får ställa in oss på att det kan ta tid innan vi får något flyg som kan ta oss till Sverige. Vi planerar att istället segla med nästa års world ARC ut i Stilla havet och då få den upplevelse vi drömt om. Vi håller drömmen levande👫⛵️.

Anders är linehandler på Seabear

Ankring vid boj i Gatun Lake inför natten

65-års kalas i Shelter Bay ( Hans Zai på Tamina vår gäst)

Lunch i Panama city

Lång väntan i Panama

(Marie)

Jag hade hoppats på att denna gång kunna skriva att vi nu är på väg ut mot Stilla havet för att segla mot Galapagos tillsammans med Hasse och Lena. Men så blir det inte. Vår motor är fortfarande inte igång och vi väntar på ytterligare reservdelar från Sverige (injektorer). De kommer troligen i slutet av veckan. Det blir för sent för Hasse o Lena så de lämnar oss den 26 och flyger till Galapagos istället. Själva känner vi oss nu förhoppningsfulla att när väl alla utbytta motordelar är på plats kommer vi ha bättre förutsättningar än de flesta vad gäller motor. Tyvärr har den besättning vi ska hämta upp på Galapagos fått lov att skjuta fram sina av- och hemresedatum. De har inte heller tappat tron på att vi ska få igång motorn. Vi har fått mycket stöd från många vänner, nära o kära under denna tid. Vi påminner oss om att vi är friska, vädret är varmt och vi lever en behaglig tillvaro här i Shelter Bay. Hasse och Lena har varit till stort stöd och glädje under den här jobbiga tiden. Deras semester blev helt annan än den planerade men vi har trevligt tillsammans och gör det bästa av situationen. Lena har lockat med mig på morgonyoga och vattengympa. Vi fixar lite med putsning av båten mm. Tar promenader i regnskogen och tittar på apor, fåglar och växter. Ibland åker vi med gratisbussen till Colon för lite shopping.  Vi har också gjort lite sightseeing i Panama city.  Nästa gång jag skriver hoppas jag att jag skriver att vi har en fungerande motor på Cavatina.

Skepp som bogseras in i sluss från Gatunsjön

Cavatinas botten rengörs inför Galapagos

Anders med Hasse och Lena vid första Panamaslussen

Motorproblem i Panama

(Marie)

Vi är kvar i Shelter Bay marina. Vi har haft mekaniker som arbetat med att hitta felet som gjorde att motorn stannade. Ingenting går så fort som man önskar men nu har de kommit fram till att vår bränslepump är sönder. Vi försökte genast finna en ny. Inte så lätt visade det sig. Vi hittade en i England. Kompisbås dbesättning England som skulle kunna ta den med sig. Dagen efter så finns inte längre den att beställa.Ny sökning och vi hittar en i USA. Beställer och betalar för leverans inom 24 timmar. Dagen därpå får vi besked att pumpen kommer om en vecka. Samtidigt har vi köpt en annan pump genom mekanikern ( också med 24-timmars leverans). Undrar vilken som kommer först? Ja, som alla kan förstå pendlar vi mellan hopp och förtvivlan. ARC hjälper oss och kommer att se till att vi kommer genom kanalen och hinner ifatt resten av gänget. Natten till torsdagen vid 03-tiden anlände ett mycket trött par, Lena och Hasse, efter 27 timmars resa. Hotellet var igenbommat så det var att hoppa in i Cavatina direkt. Så roligt att de nu är här. Vi övar knopar och förbereder oss för kanalfärden. Vi har också gjort en utflyckt till kanalen för att se slussarna. Vi har också fått instruktioner kring linhanteringen i slussarna. För alla som är nyfikna så finns det möjlighet att följa oss i realtid to vi går igenom kanalen och slussen Miraflores. Jag återkommer med webadressen och tid när vi passerar. Vi planerar för en del utflyckter här i Panama. Dessutom skall vi proviantera för 3 månader. Nästa gång vi kan göra det ordentligt blir i Tahiti och där det bli ännu dyrare. Så det gäller att passa på och det kräver en del funderingar kring vad, hur mycket mm.

Start ifrån Santa Marta

Panama men inte San Blas

(Marie)

Vi lämnade Santa Marta lördagen 22/1 med svag N -NE vind. Nu såg vi fram emot några dagars besök i San Blas ich dess invånare Kyna indianerna. Efter ca 2 timmar med endast ca 2 knops fart beslöt vi oss för att motorsegla. Vi ville ju få så mycket tid som möjligt i San Blas. Vi visste också att vi senast behövde anläbda Shelter Bay marina vid Colon i Panama senast den 28/1. På förmiddagen den 23/1 fick vi mer vind ich beslöt oss för att sätta segel. Anders minskade på motorvarvet och........ motorn stannade och gick inte att starta igen. Inte igen, var vår första tanke. Vi kollade filter som såg bra ut. Finfilter byttes. Kollade om det var vatten i dieseln. Nej. Vi insåg att att vi inte kynde besöka San Blas utan fungerande motor. Vi beslutade att fortsätta mot Shelter Bay. Besvikelsen visste för ett tag inga gränser. Vi såg framför oss att nu fick vi ge upp vår dröm om söderhavet. Janet var en stor tillgång för oss. Hon tog dubbla  vakter för att vi skulle få vila ut och muntrade upp oss så att vi sedan klarade av att resonera på ett mer verklighetsförankrat och positivt sätt. Den fortsatta seglingen hit till Shelter Bay blev myckey fin. Perfekt styrka och rktning. Vi anlände vid 09.30 25/1. Det låg många fraktfartyg ankrade utanför vågbrytarna/infarten till marinan/Panamakanalen men vi lyckades segla in utan större problem. Straxt utanför marinan möttes vi av två jollar som bogserade oss lugnt och fint till bryggan. Det här hade de gjort förut. Vi fick ett fantastiskt fint mottagande ich en mekaniker kom genast till oss för att diskutera kring vad som kan vara orsaken till vårt motorkrångel. Redn nästa dag satte de igång. Ännu är vi inte riktigt på det klara med som orsakat detta men de fixar det. Vi har gjort ren båtbotten ich väntar nu på att Hasse och Lena ska anläbda.

Sightseeing i Cartagena

Vi blev en grupp på 10 personer som på söndagen åkte till Cartagena. Tillsammans med oss var Asle och Ellen på Sana, Jan och Georgio på Jan, Scott, Rose, Ursula och David på Cloud Shadow. Turen till Cartagena tig 4 1/2 timme. Vi insåg att Santa Marta tillhör en tämligen välmående del av Colombia. Vi for genom stora områden där människor bodde i eländiga skjul. De tycks dock inte svälta. Arbetslösheten ligger på ca 25%. Vår guide påpekade dock att Colombia var ett mycket rikt land. Gott om vatten (ca 1000 floder!) De producerar gas, olja och kol. De har de finaste Emeralds i världen och bästa kaffet. Det sista kan vi verkligen instämma i. Cartagena är en stad som grundades 1573 av spanjorer. Vi besökte fortet som vakade över den gamla historiska staden San Filipe castle. Vi besökte ett gammalt kloster sim låg uppe på ett högt berg med fantastisk utsikt. Ja, så promenerade vi runt i den gamla staden. Mycket intressant och vackert men också mycket tillrättalagt för att locka oss turister. Vi bodde på ett härligt hotell(Chocolate) i anslutning till gamla staden. Bara det var underbart. Härlig säng. Pool på taket med utsikt över staden. God frukost. Vi kunde inte önska mer.

Bild från kåkstäder vi for igenom till Cartagen

Anders förklarar hur mycket frisören får klippa

Simon Bolivar

Framme i Santa Marta

(Marie)

Vi lämnade St Lucia med ca 20 knop ostlig vind och ganska höga vågor. Vi som hade planerat att segla ”doublehanded” var plötsligt 5 på båten. Vi hade fått information om förväntad vind och vågor så hela besättningen var förberedd med sjösjukeplåster. Janet Gill från England är en spännande dam i min egen ålder och med erfarenhet från ”blue water” segling sedan tidigare. Cocou och Robin, 22 och 23 år, två franska killar, som nyligen avslutat sina universitetsstudier och som nu har ett delvis sponsrat projekt som bl a innebär att ta sig jorden runt utan att flyga, kan inte så mycket om segling trots att de ändå seglat från Marocko till St Lucia. I och med att vi ganska kraftig vind stor del av seglatsen blev överfarten snabb. Vår besättning gick 3-timmars vakter med mig och Anders som standby. Detta innebar att vi trots allt fick lite mer sömn jämfört med om vi bara varit vi två. Jag tog själv hand om matlagning men besättningen fixade disken. Vi är som alltid angelägna om att det ska vara fin stämning och roligt att vara med oss på Cavatina och det tycks vi ha lyckats med även denna gång.Det är alltid spännande att lära känna nya människor och få ta del av deras liv. Vi var varnade och förberedda på den vindökning som skulle komma sista 10 - 15 sjömilen. Vi tog också del av detta via vhf- radion där båtar som låg före oss rapporterade hur det var. Vi insåg att vi skulle komma att angöra Santa Marta vid 03-tiden i mörkret med vindbyar upp till 46 knop. Vi bestämde oss för att ta in genuan och reva storseglet ännu mer. Det blev en liten ”näsduk” kvar. Detta innebar starkt reducerad fart och istället kunde vi nu segla in i dagsljus. Visst vi fick också känna på den starka vinden och vågorna men det klarade vi och Cavatina fint. Klockan 07.42 lokal tid passerade vi mållinjen.

Santa Marta är en härlig stad med ca 1 miljon invånare. Hamnen ligger vid den gamla, historiska delen av staden. Den grundades av en herre vid namn Bastide 1525. Här som i antagligen i hela Colombia är Simon Bolivar ständigt närvarande. Staden sjuder av liv och musik. Vinden är kraftig och med vindbyar på ca 25 knop i hamnen. Vi hoppas det ska lugna ned sig lite innan vi ska segla vidare den 22/1 till St Blas. Anders och jag är så nöjda och glada. Så härligt att få uppleva detta. Vi börjar lära känna de övriga ARC-båtarnas besättningar. Vi har riktigt roligt ihop. Maten är billigare här och godare. En flaska vin kostar lika mycket som hela måltiden i övrigt. Anders började bli väl långhårig så han passade på att gå till frisören. Det var en en härligt upplevelse, Vi hade mycket skoj som tittade på. Vi fick också smaka det underbara colombianska kaffet. Imorgon ska vi på en två-dagartur till Cartagena. Det ser vi fram emot. Det berättar vi senare.

Imorgon börjar vår seglats med World ARC

(Marie)

Sedan jag skrev sist har så mycket hänt så det blir svårt och komma ihåg allt. Pär, Birgitta, Caroline och Gustaf mönstrade av båten den 28/12. Helt plötsligt blev det väldigt tomt på båten. Så många månader med olika människor på båten, ibland bara 1 ibland 5. Visst kändes det skönt att få rå om sin båt igen men vi saknar också sällskapet och all hjälp med att segla vår Cavatina. Nyårsafton firades på Spinnakers en välkänd strandrestaurang på St Lucia. Vi fick en riktigt rolig kväll tillsammans med våra vänner. Kvällen avslutades med ett enormt fyrverkeri som sköts av mycket nära vår båt. Ja, nu är det 2020. Detta år som vi ser så fram emot. Nu ska vårt stora seglingsäventyr börja. Vi startar med att byta olja i vår generator. Den har gått perfekt ända fram till oljebytet men efter bytet är det tvärstopp. Vad ska vi göra nu? Vi bestämmer oss för att ta hjälp av en duktig mekaniker på ön, Egbert. Vi får hjälp av goda vänner i ARC flottan att få reservdelar från Martinuque. Det var inte lätt att förstå vad som hänt. Det visade sig att det kommit in olja i cylindrarna. Egbert fixade detta och nu fungerar vpr generator på bästa sett igen.  Vi har deltagit i föreläsningar och träffat våra övriga deltagare i World ARC. Vi är övertygade om att detta kommer att bli ett glatt och fint gäng. Spänningen stiger så här dagen innan start. Anders och jag planerade att segla själva till Panama. Helt plötsligt träffar vi två stycken mycket trevliga studenter 22 och 23 år gamla, backpackers, som frågar om de kan få segla med oss. Straxt därefter frågar en brittisk dam på 63 år samma sak. Ja, nu blir vi  helt plötsligt 5 st. Väderrapporten säger att vi får ganska frisk vind och sjö så det känns skönt och vara några fler.

God Jul från Bequia

(Marie)

Julafton i Bequia. Soligt och ca 30 grader i skuggan och 28 i vattnet. Ja, så ser vår julafton ut. I Sverige har vi fått höra av nära och kära är vädret lite tristare men visst kan vi ändå längta hem ändå. Familjen finns ju där.

Den 13/12 lämnade Robin och Mia oss för att resa hem. Vi hade en fin resa tillsammans över Atlanten och man kommer varandra så nära när man lever tätt inpå varandra under många veckor och delar en sådan fantastisk upplevelse. Ja, det är jobbigt med avsked men vi kommer att ses igen. Stort tack för den här tiden.

Samma dag anlände Pärs fru Birgitta och hennes två barn Caroline och Gustaf. Vi lämnade Rodney Bay och seglade 10 nm till Marigot Bay. Här stannade vi 2 nätter. Jag och Anders blev inbjudna att fira Tor och Ingeborgs 30-åriga bröllopsdag (s/y Zappa) den 14/12 på en fantastisk restaurang, Juliette. Den hade förutom en fantastisk utsikt över viken också mycket god mat. Vi fick en riktigt trevlig kväll tillsammans.

15/12 fortsatte  vi söderut och låg vi på boj en natt i viken mellan de båda bergstopparna, The Pitons. Tidigt nästa morgon seglade vi vidare mot Bequia. Vi hade ganska grov sjö och ca 10-12 m/s från O -NO. Vi fick snabb och fin segling  men vi hade inte förberett den nya besättningen så tyvärr blev några sjösjuka. Vi blev kvar i Bequia några nätter då det blåste lite väl mycket. Ganska vanligt den här tiden på året och kallas för "the Christmas winds". Rätt vad det är kommer också en skur, tyvärr även nattetid. Värmen gör att man helst vill ha alla luckor öppna så ni förstår att det påverkar sömnen. 

Vi seglade sedan ned till Tobago Cays. Där blev det snorkling med sköldpaddor och på kvällen grillad hummer på stranden. Nästa dag passade Pär med familj på att ta en tur ut till Petit Tabac ( känd från Pirates of Carabien). På eftermiddagen for vi vidare till Clifton på Union Island. Förstås blev det en sundowner på Happy Island. Denna lilla ö är konstgjord. Uppbyggd av Conchsnäckor. Allt sedan vi kom till Bequia har vi haft sällskap med våra vänner på båten Sandvita. Lasse  har vi känt sedan 2015. Han har chartergäster på sin båt. Ett härligt gäng som vi har riktigt kul med. Nästa natt ankrade vi upp i Chatham bay. Här fick vi åter chansen till härlig snorkling. På kvällen blev det grillad Guldmakrill hos Seckie och Vanessa med hela gänget från Cavatina och Sandvita. Vid Sundownern hade vi sällskap av ytterligare en svensk båt, Paloma. En 52 fots katamaran, Lagoon. Tomas och Frida med familj.

Nu är vi åter på Bequia för att fira jul. Ikväll blir det traditionellt julbord på Papas tillsammans med många andra svenskar från båtar som kommit hit för detta. Papas drivs av en dalmas från Ludvika, Gert.

Vi har det bra och har haft mycket roligt med våra vänner. Vi lämnar Bequia den 26/12 för att segla tillbaka till Rodney Bay på St Lucia. Pär med familj reser hem den 29/12. Sedan är vi själva igan på Cavatina. Nu blickar vi framåt mot vårt stora äventyr, World ARC. Starten är den 11/1. Mer om det sen.

GodJul till er alla från mig och Anders

Chatham Bay

Vi är framme i St Lucia

Gästblog skriven av vår besättning över Atlanten, Mia, Robin och Pär

En fantastisk resa med ARC+, Atlantic Rally for Cruisers, börjar närma sig sitt slut när vi styr rakt mot målet i strålande solsken och 9 m/s ostlig passadvind. Det är sista dagen till havs - torsdag förmiddag den 5 december och vi länsar mot Rodney Bay på Saint Lucia, via Cap Verde. Den 2 november klev vi, Pär, Robin och Mia ombord på Cavatina i Las Palmas hamn. Vi tre skulle nu spendera 40 dagar ombord tillsammans med skepparparet och vi kände oss genast välkomna och snabbt anpassade vi oss till livet som förberedande långseglare med prep, fix och proviantering och däremellan en massa intressanta seminarier och festligheter som ARC+, World Cruising Club ordnat. En vecka senare, den 10 nov defilerade alla 94 båtar i ARC+ ut för start i hyfsat hårda vindar. Vi satte kuttern med revad stor i 15m/s i den kraftigt rullande sjön. Efter att alla hade önskat varandra en god seglats på bryggan och vänner och bekanta kvar i land vinkade farväl från piren stiger adrenalinet... ”Vi tävlar inte” men snart rullar vi in kuttern, rullar ut genuan och ökar farten mot Cap Verde. Många kommer nog att reva mer under eftermiddagen men nu gäller mycket kanvas - en härlig uppvisning av gnistrande segelduk under klarblå himmel och brytande sjö. Första dagen skymmer och vi har hittat rutinerna snabbt. Det blåser 17m/s i puffarna när vi äter i en våldsamt rullande sjö. Lite svalare än väntat under nattvakterna med sjöställsbyxorna på och tekoppen säkert placerad i pedistalen, men det ska snart bli varmare. Vaktschema och kökstjänst har fungerat perfekt. Marie och Mia har tagit varannan dag i pentryt och varannan dag gått in i vaktschemat. Vi äter fantastiskt gott, sover, prickar av vaktschemat, spanar ut över havet, fixar det som behöver åtgärdas, men vi har inte haft några missöden som krävt större reparationer under resans gång. Sex dygn tog första benet till Cap Verde och efter att ha ratat de två första förslagen på bryggplats låg vi sedan tryggt förtöjda i den absolut mest hävande och gungiga hamnen många någonsin upplevt. Vännerna på HR 64:an Sana har ryckt av tre förtöjningstampar och vissa av bryggorna är direkt farliga att gå på men solen skiner, ölen är kall och internetet går varmt i den flytande baren. Det fixas med trasiga segel och beslag, köps mat, bunkras vatten och förbereds för nästa etapp i varenda båt. Vi tar promenader runt stan och åker på en organiserad utflykt runt ön och till dess högsta topp. Spännande att ha varit där! Landet upptäcktes av portugiserna 1460 men är nu självständigt med bara ca 600 tusen innevånare. Mycket fattigt med en min inkomst på 125 euro/mån och 40% av befolkningen är under 15 år. Totalt är det 10 öar där ett par öar längre österut drar till sig en hel del turism, landets egentliga enda inkomstkälla. Vi låg förtöjda på ön Sao Vicente i staden Mindelo, centrum för handel och sjöfart. Ön som är helt uttorkad har i princip inga odlingar eller kreatur. Men det finns bördigare öar med bl a välrenommerade kaffeodlingar på vulkanön Fogo. Den 21 nov kastade vi alla loss på nytt, denna gången var det lite mer lagom med vind runt 10-12 m/s, nordlig sjö och strålande sol. Vi njöt av att se alla båtar och blått hav med karga berg som bakgrund. Nu är vi på gång de (minst) 2090 distansen till Saint Lucia! ... men vi tävlar inte ... Vägval, väderleksrapporter, gribfiler, segelsättning och matbeslut - så har dagar och nätter flutit på och vi vet vid det här laget mycket mer om varandra. Vi har hunnit tänka, koppla av och prata. Vi har sett några delfiner (mer hade varit kul). Framför allt har vi sett blått hav i tusentals olika skepnader. Men var sak har sin tid och nu längtar vi och spanar efter land och blir exalterade när Anders först skriker ”land i sikte”. Vi fick en fantastisk angöring, först en underbar solnedgång när vi närmade oss ön och sedan en dramatiskt vacker rundning av norra udden, Pigeon Island, nu i mörker med massor av ljus i land. Vi anropade ARC folket och efter att vi gått över finish line och klarat av fotograferingen från RIBen i mörkret hittade vi vår bryggplats i den helt skyddade och fina hamnen i Rodney Bay. Vi möttes av fanfarer och välkomstönskningar. Nu har vi fullgjort vår Atlantsegling! Rom Punch och fruktkorg, drinkar hos Avril och Allan på Island Wonderer. och sedan en stilla nattsömn. Utan rull! Det har varit mycket snack och skratt. Cavatina är en ”happy boat”!! Och besättningen önskar skepparparet all lycka och ”fair winds” på den vidare färden via Panama, Galapagos, Marquesas, Fiji och Vanuato eller vart vindarna än må bära under resans vidare färd mot Australien. Robin o Mia reser som planerat hem efter några dagar i hamn och Pär seglar vidare för gemensam jul ombord med delar av familjen som möter upp på Saint Lucia. Vi tre säger ”a million thanks” till Anders och Marie, nya vänner för livet!. Skickat från min iPad

Cavatina, vår båt sedan juli 2017. Hon är en Hallberg Rassy 46 från år 2002.

Något om Cavatina

 

Cavatina är konstruerad för långfärdssegling med till exempel kraftigt dimensionerat skrov och rigg, cutterstag, stark motor och stora tankar.

LOA:  48,6 ft,  14,78 m

Beam:  4,35 m

Draft:  1,88 m

Displacement:  16,5 ton

Total weight:  21 ton.

Utrustning

Rigg: Selden, Rullstor, rullgenoa och cuttersegel Furlex rullsystem

Segel: UK Syversen, Albatross

Segelhantering: Hydraulik och el

Autopilot:  Raymarine, dubbla system

Motor:  Volvo Penta D3 110C,  110hk

Bränsletank:  660 liter

Vattentankar:  920 liter

Watermaker:  Enwa 135 l\tim

Generator:  Fischer Panda  4500 kw

Elsystem:  Mastervolt Masskombi Ultra 3500, 24/12volt. Laddare/Inverter

                   Mastervolt isolationstransformator

                   8 st Gel batterier totalt 960 Amp. 24 volt - 360 Amp,  12 volt - 240 Amp

                   Solpaneler 300 Watt/ 24 volt

Navigation:  Raymarine eS 127, C 98. Navionics, Maxsea, Open cpn

                      Iridium Go  satellittelefon/router. PC.

                      Raymarine Quantum Radar,  AIS

Kommunikation:  SSB radio Icom 710RT,  VHF  Icom 506, Iridium Go

Väderrapport:  Predictwind, Windy, Passageweather. Personlig weatherrouter

Lite bekvämligheter:  Luftkonditionering, tvättmaskin

 

 

 

 

 

 

Marie och Anders Sundqvist

Förberedelser inför vår segling med ARC+ och World ARC

Hoppas ni kommer att tycka det är spännande och roligt att följa oss på vår blog och ta del om våra upplevelser till hav och land.

 

Just nu är planering och förberedelser i full gång inför vårt stundande äventyr. Våra planer har utvecklats över tid. Nu spänner vi bågen och tänker oss att segla till Australien. Sedan får vi se. Vi har lärt oss att planer ofta ändras och att det gör det extra spännande och intressant.

 

Vi ämnar nu kontinuerligt försöka uppdatera och delge er våra erfarenheter och upplevelser av detta vårt äventyr.

 

Vi avser att lämna Oxelösund den 15/6-2019 för vidare seglats mot Kielkanalen. Vi har gjort denna rutt flera gånger nu så denna gång tänker vi försöka avverka den så snabbt som väder och vind tillåter. Om allt går som vi tänkt beräknar vi att anlända Las Palmas i början av september. Där lämnar vi Cavatina för att resa hem till nära, kära och älgjakt. I början av November är det dags för starten av ARC + som går via Kap Verde till St Lucia i Karibien. Vi kommer att åtminstone ha två besättningsmän med oss på den överfarten. Vi ser fram emot att än en gång få segla över Atlanten. Tredje gången för Anders. Vi tänker att vi ändå har glädje av att vi genomfört denna seglats tidigare vad gäller planering och proviantering.

 

Att vi väljer att genomföra detta äventyr med ARC beror på våra goda erfarenheter från tidigare rallys vi genomfört i deras regi. Vi har fått mycket goda råd och hjälp såväl inför rallyt som under. Dessutom alla fantastiska vänner och roliga evenemang som berikat oss med oförglömliga upplevelser.

Sjösättning

24/4 var det dags för Cavatina att återvända dit hon hör hemma, dvs i vattnet. De duktiga killarna på Pier 28 genomförde det hela snabbt och säkert. 

Västerås segelservice har under vintern fixat ny stående rigg och kutterstag. Påmastningen blev klar fredagen 3/5. Klockan 12.30 vinkade vi adjö till Västerås och påbörjade färden mot Oxelösund. På morgonen hade vi is på däcket när vi vaknade men när vi lämnade Västerås sken solen som värmde lite i de iskalla vindarna. Vid 17-tiden la vi i ankaret i Herrestaviken nära Mariefred. Värmarna gick för fullt och vi hade det mycket varmt och skönt. Under eftermiddagen hade vi endast mött 2 andra båtar. Det skillnad mot segling på sommaren. Det är något alldeles speciellt att vistas i skärgården så här på våren.

Klockan 09.00 lämnade vi Herrestaviken. Vi fick broöppning ich slussning i Sldertälje vid 11 och sedan var vi ute i saltsjön. Även denna dag kände vi oss tämligen ensamma. Mötte endast 2 båtar. Soligt, svag vind, mestadels nordlig, kallt. Vi gick för motor hela dagen. Vi ankrade vid 17.30-tiden i vår favoritflad på Ringsö. Kvällen och nästkommande morgon var helt fantastiska men fortfarande krävdes rikligt med kläder. Sista sträckan tillryggalades å ca 2 timmar och nu ligger hon där i Oxelösund. Nu återstår att montera en bimini, sätta dit nya livflotten och jollen. Det börjar dra ihop sig. Snart är det 15/6😃

 

 

Det börjar dra ihop sig....

Nu ligger vi i Fiskehamnen i Oxelösund. Vi fixar och ordnar inför snart stundande avresa.Mycket har fungerat hur bra som helst men visst, allt går inte på räls. Biminin och livflotten är monterad utan problem. Elkablar (som alla vet inte alltid så enkelt att dra i en båt) har nu dragits. Hailer och akterbelysning får nu ström. Vår nya Highfieldjolle hänger nu i sina dävertar därbak. Vi har gått igenom våra stuvutrymmen, dokumenterat och gått igenom att vi har de reservdelar som behövs och var de är placerade. I förra veckan stötte vi dock på en oönskad situation. Vi fick ett konstigt larm när vi larmade på båten innan vi skulle åka hem. Det hade vi aldrig hört tidigare. En koll i kölsvinet avslöjade att vi hade onödigt mycket vatten där. Snabb kontroll, sött eller salt? Salt !! Nu började detektivarbetet.😉Varifrån kommer detta? Länge trodde vi att det var läckage vid dyvikan. Vi talade med varvet om de kunde de hjälpa oss att lyfta Cavatina. Jodå, vid lunch tisdagen 21/5 skulle gå bra. Under tiden var det bara att gå skift på båten och länspumpa med regelbundet intervall. Anders funderade några varv till och sedan hittade han  läckaget som kom av att slangar till luftkonditioneringen togs bort i samband med vinterförvaringen och inte sattes tillbaka innan sjösättning. Felet avhjälpt. Frid och fröjd. Båten är nu lika torr som den alltid varit tidigare. Vilken lättnad. Vi har också funnit att vår ankarvinsch 17 år gammal bör få gå i pension så nu väntar vi på att den nya ska komma så att vi kan montera den. Vi har också ny 100 m lång ankarkätting som skall hämtas och monteras. Vi hade tidigare 60 meter kätting och till det 40 meter ankartamp. Det kunde vi läsa oss till i ARCpärmen att det var att be om problem. Koraller har en tendens att snabbt nöta sönder tamp. Ja, det är mycket att planera, fixa och tänka på.

Ska man lämna sitt hem enlängreperiod  är det en hel praktiska saker som måste vara lösta på hemmaplan. E-fakturor och autogiro hjälper till att ha koll på ekonomin. Syskon och barn hjälper oss att titta till hus. (Underbart att de finns). Något att vara tacksam för är att så mycket kan lösas via nätet.

 

 

Nu längtar vi efter att få släppa tamparna

(Marie)

5 juni blev sista arbetsdagen, nu är jag officiellt pensionär. Känns märkligt, måste  vara något lurt? Jo men visst så måste nog många fler än jag känna. En god vän sa att det tar ett år. Nu ser jag med stor spänning och mycket pirr fram mot detta år. Om en vecka lämnar vi Oxelösund för att börja vår resa och äventyr. Givetvis så kommer inte allt vara ”klart”, men det blir det väl aldrig så det kommer inte hindra avfärden. Flera goda vänner har tittat förbi och önskat oss god tur.  Jeanette och Fredrik på Bushpoint tog sig tid och hälsa på oss. Härligt att träffas. De har nyligen kommit hem efter att ha seglat i Colombia, Panama, St Blas mfl ställen. De har nu Bushpoint i Rio Dulce i Guatemala. Vi fick värdefulla sjökort att lägga in i OpenCPN. det tackar vi för❤️. Ett annat kärt möte var med vår första gemensamma båt, High Noon. Paret som köpte henne vårdar henne väl och hon ser nästan ut som ny. Nu är vi hemma i vårt torp för att fixa det sista inför avfärden. Tvätta, städa, frissan och en siste familjeträff.

Vill ni se Cavatina, har ni tid och lust blir vi glada om ni kommer och vinkar av oss 15/6 kl 13.

 

Nu är vi på väg😀

 

(Marie)

Klockan 13.30 vinkade vi adjö till vår familj och alla fina vänner som samlats för att önska oss lycka till. Tänk att så många kom. Det kändes fantastiskt att nu var det dags att segla iväg, så mycket planering och arbete som nu skall ge frukt. Solen sken och det var varmt. Inte så mycket vind så vår första dag blev det inte mycket segling. Vi skålade för Kejsaren och bad om goda vindar och tur på vår färd sedan la vi i ankaret i fladen på Risö.

Vi vaknade efter en god natts sömn till en rofylld underbar morgon. Fixade med jolle och utombordare och gjode  därefter ”jungfruturen” med vår nya jolle. Den fick mer än godkänt. Planar nästan med oss båda. Lämnade Risö vid 11-tiden och seglade sakta (4,8knop) i 3 m/s. Svängde in till våra goda vänner Lasse och Marianne på Kättilö för en fika. Nu är klockan snart 21 och vi går för motor och tänker ta natthamn i Båtsviken, straxt norr om Kårö. En fantastisk första dag.

 

Cavatina lämnar Fiskehamnen i Oxelösund 15/6-19, kl 13.30

Vi skålar för Kejsaren

Utklippan

(Marie)

Första veckan har nu passerat. Vi har det så bra. Vi har haft varmt och soligt. Vinden har varierat i styrka men mestadels svag och tyvärr mitt i näbben. Vi har varit i Borgholm och träffat vår vän Bill på Fajan. Där träffade vi ett par, Göran och Pia, på Erianhe en HR43. Från Borgholm gick vi till Kalmar och fick en trevlig kväll tillsammans ned min gamla väninna Suss. Efter det bestämde vi att tillbringa midsommar i Kristianopel. Här återsåg vi Erianhe. Vi hade en mycket trevlig midsommar tillsammans. Kristiansopel är en mycket charmig plats där rosorna och andra fantastiska blommor spred väldoft och och glädje. På natten tog vi en svängom till ett osannolikt coverband. Toppenbra, vilket tempo och så medryckande. Idag har vi seglat vidare i en svag ostlig, vind, 22 nm till Utklippan. Här är så vackert. Planen är att fortsätta mot Klintholm i Danmark.

 

Kristianopel

Sol, vindar och hav

Vi är nu i Brunsbuettel sedan tre dagar. Vi lär bli kvar åtminstone fram till torsdag. Det blåser kraftiga västliga vindar som gör det mindre trevligt att gå ut i Elve och Nordsjön i. Vi har ju inte bråttom.

Från Kristianopel gick vi till Utklippan som alltid en magisk plsts. Efter en natt fortsatte vi 130 nm till Klintholm. Efter att vi rundade Sandhammaren blev sjön besvärlig och vi fick vinden rakt akterligt. Detblwv en tröttsam nattsegling men så skönt när vi kom fram 04.30 på morgonen. Vi stannade några dagar i Klintholm och väntade på bättre vind. Vi firade också vår 10-åriga bröllopsdag. Vi gick vidare bed 106 nm till Kiel/Holtenau. Vi lade oss utanpå en annan Hallberg Rassy 43, s/y Zappa, där Tor och Ingeborg fanns.De skall också segla med ARC+. Vi har tillsammans nu gått till Brunnsbuettel.

 

S/Y Zappa och Cavatina i Brunsbuettel

Trafik i Brunsbuettel

Vlieland

(Marie)

Förhoppningen att skriva ett stycke om var vi är och hur vi har det en gång i veckan har tyvärr redan kommit på skam. Det är och har varit svårt att få bra internetuppkoppling. Vi har nu kommit till Vlieland, en av de holländska frisiska öarna. Vi har varit här förut och denna ö är en favorit i repris. Vi har blivit sinkade av att väder och vind inte riktigt varit till vår fördel. Sedan vi var i Brunsbuettel har det varit västliga vindar som varit allt för kraftiga. Det har därför blivit alltför mycket motorgång för att vi ska bli nöjda. I Cuxhaven låg vi hela 6 nätter innan vi fortsatte till Nordeney. För motor. Då kände vi oss lite trötta.  Den 12/6 fick vi äntligen nordvästlig vind mellan 5 -10 m/s. Vi lämnade därför Nordeney på eftermiddagen och vi fick en härlig seglats över natten hit till Vlieland. Vi hoppas nu att vi skall få lite mer tur med värme, vindriktning och vindstyrka. Vi mår bra och jag passar på att öva på tvärflöjt och Anders spelar på keyboard. Vi träffar nya och gamla vänner på vägen. I Cuxhaven mötte vi Barbro och Magnus på Zephyr, som vi träffade första gången när de kom simmande till vår båt på Bequei. Vi har nu också sällskap av ett tyskt par, Natalia och Jochen på s/y Caroline. De ska också segla med ARC+. 

 

Dramatik i IJmuiden

(Anders)

Efter 60 nautiska mil från Vlieland med en del segling och en del motorgång närmar vi oss hamnen i Ijmuiden. Drar ner varvtalet och ska runda de sista farledsmarkeringarna då stannar motorn!! Startförsök men helt dött. Nu är det lite bråttom. Ska vi kasta i ankaret eller försöka segla in i hamnen. Lite sent att hinns få upp seglen så vi anropar en tysk båt som kommer efter oss. Vi ger honom en lina och får bogsering in i hamnen. Han måste förstås släppa linan och nu ska vi hitta en plats och samtidigt försöka minska farten utan motor. Vi snurrade runt i hamnbassängen och stannade längs med pontonbryggan. Det gick bra inga skador på någon annan båt eller vår egen.

Nu börjar felsökningen men i bakhuvudet vet man att det sannolikt är luft i bränslesystemet eller igensatta filter och kanske dieselbakterier orsakat av bioprodukter tillsatta i bränslet. Ett stort problem för båt- och fartygsmotorer, traktorer mm.

Morgonen därpå börjar felsökningen. Jodå filtren var delvis igensatta och det fanns bakterier och andra föroreningar i tanken men inte så mycket som vi befarade. Vi skulle nog inte behöva suga ur 500 liter diesel.

Vacumsugning av tanken och alla ledningar även till elverket och därefter tryckluftsblåsning och några av ledningarna var helt blockerade. Rengöring av filterhus. Efter luftning av systemet så startade motorn och går nu precis som den ska.

Lärdom

Motorn har varit något trögstartad men gått bra. Under några dagar hade vi haft ganska grov sjö och jag tyckte att den lät lite annorlunda. Borde ha skiftat över till det andra grovfiltret och kollat det första. Vi tar bottenprov i tanken men handpumpen är kanske inte tillräckligt stark. Använd vacuumsugen! Kontrollera och byt filter regelbundet och kanske oftare än tidigare. Undvik om möjligt diesel med tillsatt biomedel. Såna här nödlägen kan bli mycket farliga och kanske livshotande om det inträffar på fel plats.

Anders på stranden i IJmuiden

Scheveningen och Zeebrugge

(Marie)

Efter en jobbig upplevelse i IJmuiden var jag nöjd med att vi ändå fick ordning på vår motor. Och att om nu detta skulle hända så var det ändå tur att det hände här.Särskilt som vindarna fortsätter att komma från sydväst. Antingen för starka vindar eller för svaga. Den 17/7 är de tämligen svaga, så det blir järngenuan, som nu är i fint skick, som får tjänstgöra. Vi har varit i Scheveningen förut. Hamnen ligger mitt inne i byn/staden, vilket är ganska charmigt. Varje kväll så fylldes hamnen till bristningsgränsen med båtar. Alla fick dock plats. Passade på att tvätta då vädret var varmt och soligt. Nu åkte shortsen på. Härligt! Vi studerar ivrigt väderprognoserna med förhoppningen att få bra seglingsvindar. Det visar sig att det vore bäst att lämna Scheveningen , trots motorgång, annars skulle vi få vänta flera dagar innan det skulle bli möjligt att fortsätta. Så trots motorgång, så fortsatte vi mot Zeebrugge den 19/7. Hade god fart med hjälp av stark medström. Hamnen här i Zeebrugge är fin och välordnad. Givetvis passade vi igår kväll (20/7) på att gå ut och äta Moules frites. Var ska man passa på att äta det om inte i Belgien? Igår hade vi regn och åska men idag är det varmt och soligt. Idag firar Belgien sin nationaldag, men vi märker inte av det särskilt mycket. Anders har ägnat större delen av dagen med att byta vattenkran på toaletten i förpiken. Jag passade på att göra en cykeltur😁! Livet är rättvist. Imorgon planerar vi att ägna oss åt sight seeing. Brugge sägs vara en vacker medeltida stadvärd att besöka. Det ser vi fram emot. 

Vi tror och hoppas lämna Zeebrugge på tisdag och segla till Dunkerque för att dagen därpå fortsätta över Engelska kanalen till Dover. 

Bild över hamnen i Zeebrugge

Brugge en mycket vacker medeltida stad.

I England ja,ja

(Marie)

Vi kunde kunde korsa Engelska kanalen från Zeebrugge och kom till Dover den 23/7. Det är en alldeles speciell känsla när de Vita klipporna börjar skönjas. Mycket trafik i kanalen att hålla koll på, men det fungerade bra. Vi har hittintills ingen större lycka med vindarna, men kunde stundvis segla, varvat med motorsegling. Det var varmr och skönt i Dover. Vi passade där på att äta lunch på Cullins yard. Detta är en mycket speciell restaurang som vi lärde känna redan förra gången vi var här. Ser till en början ut som om man kommit in på en bakgård med en massa märkliga skyltar och träfigurer. Vi jämför detta ställe med Kutens på Fårö. Vi fortsatte den 25/7 till Brighton. Motorgång hela vägen 65 nm. Så trist. På kvällen fick vi besök av min gamla väninna Jane. Sist vi sågs var för 5 år sedan då vi kom förbi med ”lilla” Cavatina. Trots att det var länge sedan kändes det som igår. På natten kom regnet och höll i en bit in på dagen. Inte så varmt heller. Det blev en del proviantering, annars en lugn och vilsam dag. Enda fram till Brighton har vi haft sällskap med S/Y Caroline men nu vinkade vi adjö till dom då de gick vidare till Chichester för lite reparationer och vi seglade vidare i regnet till Portsmouth. Här har vi idag besökt museet D-Day story. Mycket intressant. Båda Anders och jag trivs i England och det är tur att vi har det så bra här, nu när vi har sådan otur med vindarna. Imorgon planerar vi att segla till Poole. Kommer  bli kvar där några dagar, då ett nytt lågtryck är på väg in med kulingvindar...... men sen så. Håll tummarna för att vi ska få ett bra ”väderfönster” för att korsa Bisqaya.

Spinacker tower i Portsmouth

Det gäller att vara flexibel

(Marie)

Stor del av vår tid ägnas åt att studera väderprognoser. Vi diskuterar och jämför  och hoppas. Hoppet grusas. Ny kuling och rakt emot, samt bökig sjö. Vad gör man då? Tittar igen och försöker tänka ut nya lösningar för att komma vidare. Ibland känns det lite trist, men vi har det ju ändå bra, så varför hänga läpp. Efter Portsmouth seglade vi vidare till Poole. Vi hade hört att detta skulle kunna vara en trevlig plats. Vi väntade en ny kuling så vi ville ligga bra. Ja, vad ska vi säga om Poole. Sämsta hamnen vi gästat hittills och dyrast. Vi fick ligga i en liten hamn nära färjeterminalen. Marinan låg mitt i ett industriområde och var särdeles trist. För att komma in till själva Poole fick vi promenera ca 1 km, (vilket i och för sig inte var till någon skada), men själva Poole var inte någon charmig stad. Vi lämnade Poole så snart vi fick en möjlighet. Fick en dags härlig segling till Weymoth. Detta var också Anders födelsedag. Weymoth är däremot en mycket trevlig stad. Marinan ligger utmed stadskajen. Vi fick samma plats som när vi var här 2014. På kvällen firade vi Anders med en härligt middag och gott vin på en av Weymouth restauranger. Dagen därpå hälsade en gammal god vän till Anders på oss från tiden han bodde i England. Vi lämnade Weymouth 3/8 och seglade vidare till Dartmouth. Vi fick en härlig slör och med tidvattenströmmen med oss nästan hela tiden. Toppfart på 10,5 knop nåddes. Vi fick också påhälsning av delfiner vid två separata tillfällen. Tänk så glad men blir av deras lek i båtens bogsvall. Dartmouth är oerhört charmigt och vi har fin plats i Darthavens marina. Nu väntar vi egentligen ”bara” på bra vind och väder för att korsa Bisqaya. Ser ingen direkt möjlighet närmaste veckan men vi vet ju att det kan ändra sig.

Vi är båda gamla scouter så därför blev det ett foto av statyn av Lord Baden Powell i Poole

Vy från hamnen i Poole

Cavatina i Weymouth

Mynningen till Dartmouth

Kuling i Falmouth

(Marie)

Sedan 8/8 befinner vi oss i Falmouth. Här har vi också varit förut, 2014. Då var våra vänner Bosse och Annika med oss för att för att segla med över till Camaret sur mer i Frankrike. Vädret var lite 😉 bättre då  jämfört med denna gång. En ny kraftig kuling från sydväst har dragit förbi under helgen. Det är trots detta ändå härligt att vara här. Vi är i gott sällskap med flera andra båtar som nu, precis som vi, väntar på ett ”väderfönster” för att kunna korsa Bisqaya eller Engelska kanalen till Camaret/Brest. Det har också varit festligheter här i Falmouth eftersom Falmouth sailing week startar. Ja, så tränar jag på min tvärflöjt och kan berätta att jag nu kan spela Björnen sover😁. Anders spelar ofta på sitt keyboard. Han kan ju lite fler musikstycken än Björnen sover 😉. Nu är vi tämligen säkra på att vi kan gå till Camaret imorgon bitti. Vi har ca 130 sjömil dit och räknar med att det tar oss ca 18 timmar. Tyvärr kommer vi att anlända på efternatten men det ska nog gå bra det med. Idag har jag förberett mat som är lätt att äta och värma. Chili con carne. Det blev en stor sats så nu konserverar jag 4 måltider i vår tryckkokare. Mina konserver är dessutom mycket godare än de man köper. Tänk att denna kastrull  blev än så bra investeringen. 

Vi seglar vidare

(Marie)

Vi seglade, som planerat från Falmouth 12/8, och styrde mot Camaret sur mer. Vi hade glädjen att få en fin segling. Lite stökig sjö med vågor på ca 1,7 m. Vind från NW-W, mellan 7 - 10 m/s.Vi hade förberett oss med att använda sjösjukeplåster så vi klarade av det utan större besvär. Vi kom fram till Camaret vid 04.30 på morgonen efter 18 timmar och 133 sjömil. Vi hade en snittfart på 7,4 knop.  Vi var lite trötta och ville inte gå in i hamnen i mörkret, så vi svajankrade utanför piren. Vi hade sällskap av delfiner vid flera olika tillfällen vilket alltid gör oss glada. Camaret är en charmig liten stad i Bretange. Vi var här senast 2014. Vi väntade då på lämpligt väder för att korsa Bisqaya i 9 dagar. Nu var det åter dags att vänta in ett ”väderfönster” . Camaret är inte något tråkigt ställe att göra det på. Vi gjorde flera långa vandringar i den vackra och dramatiska naturen och studerade lämningar från 2:a världskriget i form av skyttevärn, bunkrar och bombkratrar. Crepes och Moules stod förstås på menyn. Vi träffade många trevliga människor på övriga båtar i hamnen som liksom vi inväntade ”de rätta vindarna”. Bor man på en båt med begränsat utrymme innebär det ett ständigt plockande, städande och underhåll. Vi håller oss sysselsatta.

Tisdagen 20/8 bedömde vi att nu var det dags för att korsa Bisqaya. Enligt väderprognosen skulle vi få dåligt med vind första dygnet men sedan skulle det bli bättre. Tyvärr fick vi kraftig dyning att tampas med. Vi försökte att minska rullandet men lyckades inte riktigt så bra med det. Svårt med plattläns och kraftig dyning i sidan. Solen sken och vi var ändå glada att nu skulle vi snart vara i A Coruna. Vi fick ofta besök av delfiner. Den märkligaste upplevelsen var dock ca 20 sjömil innan vi nådde fram till kontinentalsockeln. Här såg vi en stor mängd delfiner, troligen jagade de fisk. Så långt vi såg omkring oss hoppade och simmade delfiner, säkert hundratals. Den synen glömmer vi aldrig. Vi upplever att det finns mycket fler delfiner nu jämfört med 2014. Dag två ökade vinden stadigt och förstås vågor och dyning. Det blev ganska tröttande. Vi tog tretimmarsvakter och det fungerade riktigt bra. Segla var omöjligt men framåt andra natten fick vi  bättre vindvinkel och vindstyrkor. Vi kände dock att vi inte riktigt orkade sätta segel under de ganska svåra förutsättningar. Ca 40 - 30 sjömil innan Coruna hade vi täta vindbyar på ca 15-18 m/s. Då gick det riktigt fort. När vi nådde fram till Spaniens nordvästra hörn lade sig både vind och vågor och vi kunde tämligen bekvämt segla in till Coruna vid 9.00-tiden på morgonen, efter exakt 48 timmar och 345 sjömil. När vi kom till marinan blev vi välkomnade av personalen i marinan som kom ihåg oss från tiden vi var där 2014-15. Det värmde.

Vi tycker väldigt mycket om A Coruna då vi tillbringat mycket tid här med vår förra båt. Vi  passade på att besöka favoritrestauranger men bestämde att nu ville fortsätta vidare. Vi tankade diesel och lämnad Coruna idag 24/8 och seglade till Ria Camarina. Vi anlände till Camarinas 16.30 i strålande solsken efter 48 sjömil. Tyvärr en hel del motorgång då vi hade vind mellan SW - NW, mellan 2-4 m/s. Förra gången vi seglade här såg vi inte så mycket av den omtalat vackra naturen i de spanska riorna. Denna gång fick vi istället fantastiskt väder och sikt. Så oerhört vackert. Påminner mycket om Norrlandskusten.

Camaret sur Mer

Rior i Galicien och portvin i Porto

(Marie)

Vi lämnade A Coruna efter endast två dagar. Nu är vi ivriga att komma vidare. Vi seglade till Ria Camarinas  (47 nm) och lade till i den lilla pittoreska byn med samma namn. Förra gången vi var här var det blåsigt och dimmigt. Denna gång fick vi fantastiskt väder, soligt och varmt. Nu förstod vi hur vackert det kan vara i Galiciens Rior som kan liknas vid vår Norrländska kust och Norska fjordar. I Camarinas är man duktig på att knyppla och säljer vackra knypplade spetsar. Dagen därpå (25/8) seglade vi vidare till nästa Ria, Ria Muros. Muros är en mycket gammal stad från 1100-talet och mycket välbevarad. Tillhör UNESCOS historiska världsarv alltsedan 1970. Vi var så glada över att få uppleva detta. Mindre glada åt spanjorernas vana att äta sent på kvällarna. Mycket trevlig marina och service av hamnkapten. 

Dagen därpå lämnade vi Muros och seglade mot Baiona. Efter ett par timmar dog vinden ut och vi fick lov att sätta igång motorn. Vi upplevde då oljud och vibrationer som vi inte kände igen. Anders drog på gasen och då släppte något och det lät ”nästan” så som vi var vana vid att det skulle låta. Efter 43 nm var vi framme i vackra Baiona. Vi stannade här i två nätter. Kvällen innan avfärd bestämde vi att inspektera vår propeller med undervattenkamera. Då såg vi att det satt fast tamp runt propelleraxeln. Vi fick snabbt hjälp av en dykare som skar bort tampen. Kostade ”bara” 80 Euro. Vi har inte kunnat se att vi skulle ha gått på något nät eller hummertina så när och hur detta kom i vår propeller kan vi bara gissa. Skönt att kniven på propelleraxeln ändå gjort sitt jobb. Ett av skälen till att vi valt att gå kortare distanser och bara dagtid har varit för att kunna undvika alla fiskeredskap som finns utanför kusten. 

Morgonen 28/8 var lite dimmig men inte värre än att vi hade tillräcklig sikt för att segla vidare till Porto. Det var i princip ingen vind alls så det blev motorgång hela vägen, 66 nm. Att ta sig in i Dourofloden var i sig ett litet äventyr då vi gick in i motström. I marina Douro hade våra vänner, Janne och Kate på Solit bokat plats åt oss. Glatt återseende. I hamnen fanns också gamla OSK vänner Elisabeth och Kaarina på Tootiki. Dagen därpå hade Solit ordnat en heldagsutflykt med tåg och flodbåt utmed Dourodalen. En underbar utflyckt som vi aldrig glömmer. Nästkommande dag passade vi på att prova portvin på olika portvinshus som får sina druvor från Duorodalen. Marinan ligger mittemot själva Porto. På den här sidan heter staden Gaia. Nära marinan finns en charmig ”fiskeby” med många restauranger med stora kolgrillar på gatorna, med mest lokalbefolkning som gäster. En hörlig atmosfär. Vi kan verkligen rekommendera Porto som resmål.

Vi beräknar att lämna Port om några dagar för att gå direkt mot Lissabon. Där ska vi plocka upp våra vänner Janne, Patrik och Bosse. De ska segla med oss över till Kanarieöarma. Mer om det senare.

 

Kanarieöarna nästa

(Marie)

Vi lämnade Porto som vi blev mycket förtjusta i och gick mot Lisabon. Vi gick ut mot 100-meters kurvan till natten för att undvika fiskeredskap och hummertinor. På natten fick vi motorproblem och seglade  enbart. Vi sökte genast upp en Volvomekaniker vid framkomsten i Cascais för att få hjälp. Han kunde snabbt med hjälp av sin dator konstatatera ett fel på en sensor i EVF-systemet. Vi fick snabb hjälp och vi kunde i sällskap med Bosse, Janne och Patrik lämna Lisabon. Det är nu mycket varm och man söker helst skuggan. Första stoppet blev Sines men vi fortsatte nästa morgon till Lagos. Mycket dåligt med vind gjorde att vi gick hela sträckan för motor och inte tog sikte mot Kanarieöarna. Här i Lagos har vi träffat min ungdomsväninna Lenas bror och svägerska, Håkan och Helena på Nike. Vi har fått många fina tips och råd och en mycket trevlig kväll tillsammans. Vi hoppas på fler tillfällen. Imorgon bitti är det dags för avsegling mot Lanzarote.

Cabo Sao Vincente

Härlig middag med Allan och Avryl, Gordon, Collin på Island Wanderer och oss och våra vänner/besättning Janne, Bosse och Patrik

Strand i Lagos

Mot Lanzarote men nej vi tar Porto Santo och Madeira istället!

Anders skriver.

Efter att ha seglat ett dygn med kurs mot Lanzarote så avtog vinden kraftigt och vred till platt läns men fortfarande med akterlig sjö. Vi gippade oss fram men det var ingen trevlig segling. Men måste vi gå till Lanzarote? Nej besättningen var enig om att lägga om kursen mot Porto Santo istället. Vi räknade med ca 400 nM kvar och en fin halvvind/slör med 14-18 knops vind. Vi fick sol och klarblå himmel med fullmåne på natten och måttlig sjö.

Vi kom fram på förmiddagen till Porto Santo där vi var 2015. Marinan var fullbelagd så vi  bestämde oss för att ankra utanför den fina beachen invid marinan.

Då händer det! Motorn stannar igen och vill inte starta. Då förstår vi att nu har vi ingen motor som fungerar. Vi har fortfarande bakterier i dieseln och bränsletillförseln är strypt.

Vi har i alla fall elverket och solpanelerna som ger oss tillräckligt med ström. Nu var frågan om vi kunde få hjälp i Porta Santo med att tömma tankarna på all diesel ca 350 liter, och rena alla ledningar och filter eller var vi tvugna att segla till Madeira? Våra vänner Allan och Avril låg på Madeira och hade kontaktat en Volvo Penta agent som verkade ha kompetens och utrustning för jobbet. Vi fick också ett förslag från Marinan i Porto Santo men kunde konstatera att erfarenheten var mycket begränsad så vi bestämde oss för att segla till Quinta do Lorde på Madeira.

Vi drog upp ankaret nästa morgon utan motor. För säkerhets skull använde vi jollen för att styra båten lite eftersom det kan vara svårt att segla loss från ankringsplatsen. Segling till Madeira i mycket svaga eller obefintliga vindar var lite påfrestande. På slutet surrade vi jollen på babords sida och kunde ”köra” i 2-3 knop. Marinan visste om vårt problem så vi fick bogsering in i Marinan. Den vänliga mannen i ribben körde alldeles för fort och förstod nog inte att det är mycket svårt att få stopp på en 21 ton tung båt!! Lite kalabalik men allt ordnade sig utan skador på andra båtar, Cavatina eller någon person.

Nu är all diesel urpumpad. Ledningar, filter mm rengjorda ytterligare en gång. Tyvärr var inte detta tillräckligt. Spridarna måste tas med hem till Sverige för renovering och högtryckspumpen kontrolleras så båten blir kvar här till omkring 22 oktober. Renovering i Portugal skulle tydligen ta längre tid än i Sverige. Långseglare måste ha mycket tålamod.

Hur som helst är Quinta do Lorde Marina och Madeira trevligt. Vi har varit här tidigare men i nästa vecka åker vi hem i ca 3 veckor

I Porto Santos

Hamnen i Quinta do Lorde

Hemma för älgjakt och för att krama nära och kära

(Marie)

Vi har nu varit hemma i Sverige sedan den 25/9. Det ena utesluter  det andra. Det var härligt att komma hem till vårt lilla torp i skogen. Vi vaknade första morgonen till en härlig solig morgon med fantastiska höstfärger. Luften svalare och lite krispigare att andas. Det har varit full fart för oss båda hela tiden vi varit hemma. Vi började med en väns 70-årsfest. Här träffade vi samtidigt många av våra vänner. Vi hade en toppenkväll med mycket dans. Ja, vi var trötta och hade träningsvärk  dagen efter men absolut värt det. Sedan fyllde sonen Sebastian 30 år. Åter igen förundras man. Kan det vara möjligt? 2800 kg 52 cm lång då och världen sötaste små fötter ( idag strl 48). Jag har också passat på att arbeta i 2veckor. Så roligt som omväxling. Nu är det bara en vecka kvar till dess vi far tillbaka till Madeira/Cavatina. Nu längtar vi tillbaks till vår båt, solen och värmen. Ja, allra mest till vårt stundande äventyr. Anders har varit lika upptagen med att sköta skog, förbereda, planera och fixa det sista  inför vår seglats. Injektorer och bränslepump är kontrollerade och felfria (puh). Tid är bokad med  volvomekaniker på Madeira när vi kommer tillbaka för att ”sparka igång” det hela. Under tiden här hemma har vi också träffat våra kommande besättningar Som ska segla med oss på olika delsträckor. Det känns som det kommer att bli riktigt bra och roligt med alla dessa människor. Tänk att det ändå finns så många som precis som vi drömmer om att få göra en sådan här resa. På måndag börjar älgjakten som är något Anders ser fram emot med stor glädje. Vi har sett en hel del älgar och hjortar de här veckorna vi varit hemma. Vi får se om de kan sin almanacka och håller sig undan på måndag. 19/10 reser vi tillbaka till Cavatina. Vi är lyckligt lottade som har möjlighet att få vara friska och kunna göra detta.

Spänningen stiger, på söndag seglar vi mot Kap Verde

(Marie)

Ligger nu i akterhytten och skriver. Cavatina står på land på varvet Rolnautic för rengöring, byte av offeranoder och ny ”Black Jack” (gummipakning vid propelleraxelns infästning) Vår besättning Pär, Robin och Mia anlände i lördags. Storstilat, lovade vi hämta dem på flygplatsen. Ja,, de hade kanske föredragit Taxi😁. Bilen rymde knappt 5 personer och med deras packning blev det minst sagt trångt. De verkar, trots detta, glada över att vara här. Mia fyller år idag så idag är en alldeles särskild dag. Dessutom har vi Crew dinner ikväll. Igår åkte Mia och jag och handlade större delen av alla ”torrvaror.”. Vi planerade också våra kommande beställningar av vatten, drycker och kött. Killarna arbetade hårt hela dagen med att montera solpaneler, koppla in nya autopiloten och byta en ventil till förpiken. Vi börjar känna att vi har ganska bra koll på läget. En sak som skepparparet förträngt var dock att vi innan vår seglats till St Lucia ska till Kap Verde och dit hade vi inte skaffat några sjökort. Hoppsan! Vi har dock lyckats ladda ned sjökort till Ipad och förhoppningsvis kan Volov pentaaffären, kanske, få hem ett elektroniskt sjökort till plottern innan vi sticker. Imorgon börjar våra seminarier som brukar vara mycket värdefulla. Hoppas bara att vi får Cavatina i sjön innan dess. Hallberg Rassy- teamet har varit och hälsat på och de ska senare i veckan gå igenom vår Cavatina. De bjuder dessutom på lite mingelparty på onsdagkväll. Mycket nu!

Många har frågor kring våra diesel - och motorproblem. Väl tillbaka på Madeira hittades felet. Det var ett fäste till en sensor som tajmar injektorernas insprutning som gått sönder. Efter att detta fixats har motorn fungerat perfekt. Vi lämnade Madeira den  23/10. Då hade vi dessutom Fredrik Billmark med som besättning. Han kommer att segla med oss från Galapagos till Marquesas. Det blev en mycket fin seglats och vi är övertygade om att vi kommer att få en värdefull besättningsmedlem i Fredrik. Vi hoppas och tror att han känner att detta kommer att bli en fantastisk upplevelse.

Vädret har varit mycket varmt här i Las Palmas. Skönt givetvis men det kan vara lite ansträngande när det finns så mycket som måste bli klart. Som alltid träffar vi många härliga människor, skaffar nya vänner och möter gamla. Det som upptar allas intresse nu gör att det aldrig fattas samtalsämnen.

Varor som skall packas upp och stuvas in i båten

Framme på Cap Verde

(Marie)

Glada  och förväntansfulla lämnade vi Las Palmas kl 13 söndagen den 10/11. Vi hade friska nordistliga vindar ca 15-16 m/s. Besvärlig sjö som gjorde att jag och Mia trots sjösjukeplåster kände av lite sjösjuka. Det gick tack och lov fort över. Vi var väl förberedda med färdiggjord mat för 3 första dygnen. Vid starten hade vi en revad stor och kutter. När vi blev omseglade bytte vi snabbt kuttern till genuan. Vi valde att gå österut för att komma ifrån accelerationszonen vid Gran Canaria. Efter ca 2 dygn minskade såväl vind som vågor men fortfarande kom vågorna från två olika håll vilket gjorde att Cavatina rullade en hel del. Det blev lite bättre efter att vi skotade kutter hårt i mitten. spirade genuan åt ena sidan och storen åt andra. Vi hade ett bra rullande vaktschema. 3 timmar dagtid och 2 timmar nattetid delat på 4. Mia och jag turades om att kocka varannan dag. Vi kände oss riktigt pigga när vi ankom Cap Verde. Humöret var hela tiden på topp. Vi upplever att vi är ett riktigt "Happy ship". Lördagen 16/11 kl 13.19 passerade vi mållinjen i Mindelo efter 935 nm. Kap Verde/ Mindelo har mött oss med värme och känns exotiskt. Vi har idag gjort en rundtur på ön som heter Sao Vincente. Sammanlagt består Cap Verde av 10 öar. Tidigare en portugisisk koloni. De lever i huvudsak på turism och är mycket fattigt.

Framme på Cap Verde

Nu är vi taggade, imorgon startar vi seglatsen mot Cap Verde

(Marie)

En intensiv vecka har passerat. Hela besättningen har haft fullt upp med många olika sysslor. Ytterligare 2 st solpaneler har monterats på biminin (soltaket över sittbrunnen), vi har provianterat, lagat mat mm mm. Säkerhetschecken gick utmärkt och riggchecken fixade herrarna på båten själva. Vi har ny rigg sedan i juni vilket känns tryggt. Vi har givetvis passat på och roa oss och träffa besättningar på de andra deltagarna i rallyt. Mia bjöd hela besättningen på en stjärnkrog vilkett var mycket uppskattat.  Det finns nog mycket vi skulle kunna berätta om hur det är och känns att uppleva detta men det är svårt. Tror man måste vara med själv. Underbart och spännande är några bra ord för att beskriva detta.

Imorgon kl 13 går starten. Anders och Pär har varit på Skippers briefing idag och har lagt upp en plan för första dygnen. Vi kommer att ha ca 10 - 15 m/s N - NO vind. Det passar Cavatina väl. Vi har diskuterat vaktschema och tänker pröva ett schema där vi förskjuter vakttiderna från ett dygn till nästa. Till att börja med kommer vi också att vara två på skiftet. Känns bra så här i början innan man kommit in i rutiner och för besättningen att lära känna båten. Vi börjar med sjösjukeplåster för att minska riksen för sjösjuka. Det kan förstöra mycket av upplevelsen och man är ju ingen duglig besättningsman om man blir sjösjuk. Vi tror att vi nu är så förberedda som vi kan blir och nu är det dags att sova så att vi är utvilade inför morgondagen. Är ni intreserade av att följa färden så kan ni gå in på www. my.yb.tl/cavatina. Vi har en sändare på båten ( yellow brick, yb) som sänder ut vår position 4 gånger per dygn. Det går också att gå in på worldcruisingclub.com och följa hela flottan vi dom. Vi räknar med att anlända Kap Verde efter ca 6 dagar.

Framme på Cap Verde

Här tvättar Mia frukt och grönsaker innan vi tar dom ombord

Det finns ingen video